Filmlycka
Efter några timmars pluggande lyssnar jag på lite filmmusik och blir sådär patetiskt sugen på ett patetiskt lyckligt förhållande som i alla filmer. Älskar filmer och serier men det får verkligen mitt liv att se helt löjligt ohändelserikt ut. I verkligheten finns det ju ingen musik heller, bara tystnad. Allt skulle nog blir mer extremt om det spelades musik till varenda händelse i verkliga livet. Känslor skulle svämma över. Men det skulle vara så bra. Som vanligt tänker jag ju bara på det positiva med allt och ser aldrig något negativt med saker, eller jo, det händer ju alla men ofta tänker jag inte så. Jag slår vad om att någon skulle komma och förstöra min "musik-i-verkligheten"-dröm med någon realistisk tanke eller negativ kommentar. Sånna människor stör jag mig på. De kan aldrig "tänka sig" något. Det går liksom inte. De människorna kan typ tralla ut ur mitt liv nu.