Fruktansvärt
Kan fortfarande inte riktigt få in i min hjärna att en tredje person här i staden har tagit självmord. Han var endast tre månader yngre än mig. Född samma år. Dagen i skolan idag var hemskt tyst och många grät. Det var hjärtskärande att se alla hans nära vänner gråta och kramas. Det gör ont i mig. Som inte ens kände honom. Men hade velat lära känna honom, speciellt nu. Sådär i efterhand. Så ska det ju inte vara. Man ska vilja det då och man ska ta vara på stunden för det kan ta slut på en sekund. Man ska inte ta någon för givet, inte bara veta att personen finns där och ta för givet att personen vet hur mycket man bryr sig om dem. Man ska säga det. Igen och igen och ta vara på tiden man har med den personen. Spendera tid med dem. För oftast förstår man inte det förrän det är för sent.
Nu bränner tårarna bakom ögonlocken igen. Jag läser allas fina texter och minnen på en sida skapad på facebook bara för honom. Även om jag inte kände honom så märktes han. Han fanns där, kommenterade saker och skämtade hela tiden. Han log och skrattade. Han fick mig att le i smyg. Tror inte ens att han visste mitt namn. Det är tomt nu. Hans bänk i klassen är tom. Kan inte föreställa mig vad hans vänner och familj går igenom just nu. Hemskt. Så fruktansvärt.