På skakiga ben framför toaletten
Igår var fingrarna i halsen för första gången på säkert sju månader. Jag åt och spydde. Ofrivilliga tårar från trycket när magen vänds ut och in. Det är konstigt hur min bakteriefobi försvinner helt i den situationen. Jag klamrar mig fast vid toalettringen. Skakiga ben ställer sig upp, borstar tänderna, tar ett tuggummi och klistrar på ett leende. Det är så det funkar. För ingen ska ju veta. Jag ska klara det här själv.
Det är det med att vara ensam hemma. Det är den enda tiden som något sånt här kan hända och jag har inte varit ensam hemma på flera månader. Tills igår då. Känslan när magen vänds är vidrig men känslan efter, när det känns lite mer tomt, är ganska bra faktiskt. Det känns liksom bättre. Eller så var det tårarna som fick det att kännas bättre. Allt rann liksom av.