Låter tankarna ta över
Hemlängtan hela dagen. Kännt mig ensam och när jag slog upp ögonen imorse önskade jag att jag var hemma. Liksom hemma i Sverige. I mitt rum, i min säng och med katterna i fotändan. Att gå upp i myskläder och äta frukost i solen på terassen med föräldrarna bredvid.
Här är några saker jag saknar med Sverige.
- Tunnelbanor och bussar. Att kunna ta sig fram själv när som helst helt enkelt.
- Att kunna lämna skolan när som helst och komma tillbaka till lektionen.
- Att ha samma lunch som sina vänner.
- Svenskt lösgodis.
- Snygga killen i Icakassan.
- Att bo fem minuter från gymmet.
- Få klä sig hur man vill i skolan
Här är några saker jag kommer sakna med USA.
- Drive-thru på allt.
- Att snacka engelska och enkelska uttryck som inte går att översätta.
- Mina vänner.
- Enkla klasser.
- Victoria's Secret
Kännt mig ensam under dagen. Det där men lunchen alltså. Har ingen av mina nära vänner i min lunch och det är ganska hemskt faktiskt. Satt med den andra utbytesstudenten idag och hon är helt ok. Väldigt tyst och förstår inte så mycket när man pratar med henne men vi går igenom precis samma sak så jag vill prata med henne. För bådas skull. Vi kan relatera till hur vi båda känner och vi vet båda hur hemskt det är att inte känna någon och att inte kunna prata med någon.
Nu har jag i alla fall skrivit av mig lite och det känns bättre. Eller nej. Faktiskt inte så mycket bättre. Långt i från bättre. Har fått ur mig lite men jag är fortfarande nervös varje dag inför lunchen och vem jag ska sitta med. Har några som jag vet att jag kan sitta med men det bordet blir fullt fort och jag vet aldrig säkert om jag kan få en plats där. Funderar på att skippa lunchen några gånger. Vill egentligen bara skippa lunchen helt som det ser ut nu och låtsas som jag inte finns och sen bara dyka upp till nästa lektion men det räkte med att jag skippade två lunchen förra veckan och en kille märkte. Jag antar att jag kan se det på ett bra sätt också. Han märkte i alla fall och sa att jag kunde sitta med honom. Har gjort det några gånger nu men är fortfarande lika osäkert varje dag. Jag går utanför min comfortzone så mycket när jag är här och jag tänker att jag är så stark. Jag har velat ge upp så himla många gånger men jag gör det inte. Jag tänker alltid "Jag gör det idag också" och sen blir det mer och mer och jag antar att det är bra på något vis. Det är ju precis det som får mig att våga mer. Det gör mig starkare. Känner att jag skriver samma sak om och om igen och vet inte riktigt vad jag skriver. Jag skriver verkligen bara allt som går igenom mitt huvud just nu.
Det var bara en person som jag enjoyed att prata med idag. Han gjorde mig glad. Bara genom att ha en trettio sekunders konversation med mig. Enkla saker gör mig lycklig. Enkla saker gör mig också fruktansvärt ledsen. Skör. Det är precis vad jag är.